"46.
Förr eller senare måste musiken äga rum. Musikens ägande av rum är av ett annat slag än fastighetsägarens. Men likväl är det ett ägande och ytterst ett våld. Här övergår den postdigitala kulturen i politik. Konflikten gäller inte tillgången till digitala filer utan tillgången till rum. Rum där skaror kan samlas och utveckla en tillit. Rum för gråzoner. Rum för det oförutsägbara. Rum för musiken att äga."
Så lyder näst sista paragrafen i Rasmus Fleischers "Det postdigitala manifestet". För inläggets skull rekommenderar jag även att läsa Fleischers "Våld: Hur makt äger rum" och "Om våld och liberalism, efter Köpentánamo" för att förstå det våldsbegrepp som går utanför fysisk åverkan och rör sig om våld som "enforcement" snarare än våld som "violence". Våldsbegreppet som snuddar på välde likt det sällan gör idag.
Så till saken. Jag är konfirmandledare. Igår gjorde vi en rutingrej med konfirmanderna. En övning vi brukar köra. Men jag såg den med nya ögon. Konfirmanderna fick varsin färg. De fick börja måla varsin bild med sin färg. Efter en bestämt intervall (som konfirmanderna inte fick veta) bytte de plats, så att de helt plöstligt stod med någon annans teckning och målade med sin färg och (ännu viktigare) sina idéer på den teckning som fanns.
Skapande som ägande - Lockemodellen
Det motiv som fanns på teckningen vid bytet kunde så radikalt ändras av personen som stod där just då. Det som var en abstrakt samling cirklar blev en människa som blev en bit av en större teckning som klottrades över helt och blev en bild av kaos. Makten över objektet var inte längre hos Skaparen (Notera versal). Att börja tala om en upphovsrättslig modell här är förlegad, även om riksdagen kanske inte förstått det. Vad jag vill utmana här är tanken på termer som "nyskapande" och "kreatör" (Jag håller mig hårt för att inte hoppa på mitt nemesisbegrepp "verkhöjd", denna styggelse från satan). Är det ens möjligt att lägga extra värde hos den första skapelsen (när objektet var monokromt) utan att förstöra verket. Föreställ er själva hur man snedförskjuter makten när man låter den första penseln på platsen säga "Nej, det är nog inte bra om du ritar ben där. Jag tänkte det aldrig som ett får". En kulturmodell enligt äganderätten är således inte möjlig här.
Skapande som offentligt ransonerande - Den demokratiska modellen
En modell för skapandets gränser är den demokratiska. Johan Söderberg tar i boken "Allt mitt är ditt" upp graffitins ideologi. Han menar att "kontroversen kring graffitin handlar först och främst om hur gruppen och individen relaterar till varandra och endast i andra hand om estetik". Jag vill mena att det är delvis fel. Frågan om hur gruppen och individen relaterar till varandra är i allra högsta grad en fråga om estetik, som jag diskuterar just nu. Men ännu viktigare är: Frågan om estetik handlar om hur gruppen och individen relaterar till varandra. Som Fleischer påtalar: "Musikens ägande av rum är av ett annat slag än fastighetsägarens. Men likväl är det ett ägande och ytterst ett våld. Här övergår den postdigitala kulturen i politik. Konflikten gäller inte tillgången till digitala filer utan tillgången till rum.".
Här blir frågan om graffiti precis så klar som Johan Söderberg hade velat framställa den. För vissa är ett konstverk bara ett konstverk. För vissa är en varumärkessymbol bara en varumärkessymbol. Men då inser man inte det våldsutövande konst har på oss. Hade ett graffitikonstverk bara varit en samling färg på en platt vägg hade det inte alls stört byråkrater. Hade en varumärkessymbol bara varit ett par tecken arrangerade på ett visst sätt hade det inte stört antikorporativister. Hade Vogues framsida bara varit ett foto på en mänsklig hona hade det knappast stört feminister. Hade den här flaggan bara varit en bild på två vardagsverktyg hade inte världens största krigsnation gått i flertalet krig för att riva den.
Men konst är mer än så. Och det vet vi alla. Konst är påtvingadet av idéer. Liksom retoriken är det ett våldsutövande. Konstnärens våldsutövande på betraktaren när denne påtvingas de idéer konstverket infekterar med. I det här ljuset blir frågan om graffiti helt annan.
Skapande som närvaro - Den anarkistiska modellen
Johan Söderberg skriver:
Centralt för graffitin är idén om att rätten till det offentliga rummet innehas av den som befinner sig på platsen. "Den som befinner sig på platsen" är en öppen, ständigt föränderlig kategori som potentiellt sett inkluderar alla människor. Därför är det inte orimligt att beskriva graffitin som bärare av en annan demokratisk idé. Min tes i detta kapitel är att samma idé återfinns i olika skepnader i alla former av deltagarkultur. [...] Fansens attityd bryter med de moraliska och ekonomiska rättigheter som enligt konventionen tillhör verkets upphovsman. Ur samhällets synvinkel är detta ett fall av normupplösning. Men saken kan även beskrivas som en kollision mellan två motstående normsystem. Normerna anger hur gruppen och individen bör förhålla sig till varandra. Därför är det rimligt att förstå moralpaniken kring deltagarkultur i politiska termer."
Det var denna skapandemodell jag såg framför mig. Makten låg varken hos ett enskilt ägande eller ett gemensamt förvaltande. Den enda parameter som var relevant för makten var närvaron. Vid en närvaro hade en deltagare absolut makt över objektet och dess motiv.
Skapande som våld
Det är nu intressant att blanda in våldsbegreppet. Jag börjar med att se på våldsbegreppet i de två andra skapandemodellerna. I Lockemodellen finns våldsbegreppet, men det ses inte som skapande. Oftast kallas det plagiat. Det är alltid sett på negativt, då våldet i sig definitionsmässigt är stöld i Lockemodellen. Ägandet av ett objekt är av samma typ som ägandet av ett ting, enligt anhängarna. Våldsbegreppet finns även i den demokratiska modellen. Det är till och med accepterat, och går under principen majoritetens förtryck av minoriteten. Våld får utövas när majoriteten vill det.
I den anarkistiska modellen är skapande alltid våld. Men för att förstå det måste man förstå konstobjektets natur och kollektivets förhållande till individen i konstprocessen. Det är inte samma kollektiv och individ som Söderberg tar upp. Kollektivet är alla som deltar i konstprocessen - hela spektrat från absolut betraktare till absolut förändrare (eller våldsverkare, om man vill fortsätta på den terminologin) - och individen är varje våldsverkare i processen.
När jag såg konstverket skapas framför mig förstod jag konstobjektets natur i den anarkistiska modellen. Den stora skillnaden är hur dynamisk den var. För det första är det väldigt svårt att särskilja ett objekt från resten. Det är inte bara svårt att särskilja dem rent numerologiskt från sin omgivning - som graffitin från husväggen - det är också svårt att skilja två objekt från varandra rent kvalitetsmässigt. Det mest bedrägliga kanske är att det är svårt att skilja ett objekt från resten. Det är svårt att avgöra när något är ett konstobjekt eller inte. Vad som också uppenbarade sig för mig var det faktum att värdet låg i själva processen av verket, och inte i den färdiga produkten. Detta är ett stort avsteg från Lockemodellen, Lockemodellen kräver nämligen en färdig produkt, för att kunna definiera Skaparen. Därför bör man i den anarkistiska modellen tala om konstobjekt som en process och inte som ett verk.
Vad man också måste förstå är kollektivets förhållande till individen i konstprocessen. I Lockemodellen har individen (Skaparen) absolut makt, och kan utöva enkelriktat våld mot alla deltagare i hans kultur, som därför reduceras till passiva konsumenter. Den anarkistiska modellen tar en stort avsteg återigen. Där reduceras individen till en minimal maktlös del av kollektivet. Individen är starkt underordnad kollektivet. Vem har då makt? Makt i processen har den som tar det med våld. Allt förändring i processen sker därför med våld.
Skapandeprocessen kan ses som ett krig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar