En otroligt mörk bild målas upp av den immaterialrättsliga historien. En bild som säger överraskande mycket om immaterialrätterna själva. Carla Hesses "The rise of intellectual property, 700 b.c.–a.d. 2000: an idea in the balance":
"Throughout the world, the early modern period witnessed the emergence of elaborate systems
of prepublication censorship, state-licensed monopolies to control the burgeoning printing and publishing trades, and the use of royal letters of patent or “privileges” to give exclusive monopolies for the printing and publication of authorized texts."
"State-licensed monopolies on texts, on technical inventions, and on the means of reproducing them successfully wedded the commercial interests of publishers, printers, and other technical entrepreneurs to the ideological needs of absolutist states to control the knowledge that circulated in their realms.
Throughout the early modern world the development of commercial printing and publishing thus first occurred through a system of state-licensed monopolies, sanctioned by religious ideologies, that made no mention at all of intellectual property rights. The prevailing theories of knowledge and of political legitimacy made such rights inconceivable."
Men jag är ingen dystop egentligen, så jag vänder mig till samtidshistorikern Rasmus Fleischers "Det postdigitala manifestet" för att se en ljus framtid:
"11
Låt oss i tanken ta sikte på en singularitetspunkt: det totala överflödet. Punkten då vi närsomhelst, varsomhelst, i vilket sammanhang som helst kan välja att lyssna på vilken förinspelad musik som helst. Vi är ännu inte där, men vi omges sedan några år av digitala lagringsmedier som gör det möjligt att föreställa sig denna punkt. Kurvan för hur mycket som ryms på billiga lagringsmedier i fickformat stiger exponentiellt. I förrgår mätte vi våra hårddiskar i megabyte, igår i gigabyte, idag i terabyte och vi rör oss stadigt mot den dag då vi bär runt på petabyte. Där någonstans börjar det bli praktiskt möjligt att i sin ficka lagra all musik som någonsin har utgivits. Ungefär ett dussintal år verkar vi ha kvar, men det vi bör uppmärksamma är att tendensen påverkar oss redan idag. Hur många människor som i praktiken kommer att vilja ha det hypotetiska fickminnet är däremot mindre relevant. Singularitetspunkten är fastställd och mot den bör vi pröva våra tankar om musikens framtid.
En konsekvens av att ha all musik som någonsin spelats in på sitt fickminne är att den kan kopieras till ett annat fickminne, från person till person, utan någon praktisk möjlighet till kontroll utifrån. En ännu viktigare konsekvens är att den omedelbara tillgängligheten på ett eller annat sätt förändrar vår relation till musik. Om det ökar eller minskar vår förmåga att beröras av musik är än så länge en öppen fråga."
"14
Någon form av devalvering har med andra ord skett, men vad är det som har devalverats? Frågan hade varit enklare att besvara om det var så att musikaliska upplevelser i allmänhet var på väg att tappa sitt värde för människor. Då kunde vi utropa musikens historiska slut, i linje med den estetisk-filosofiska idén om konstens slut som under de senaste tvåhundra åren återkommit i ständigt nya versioner. Blotta tanken på musikens slut är dock absurd. Detsamma gäller föreställningen om att digitaliseringen skulle kunna orsaka något slags allmän brist på musik.
Däremot lär oss historien att musiken kan värderas på radikalt olika sätt beroende på de materiella gränser för när, var och hur den äger rum. Ofta har det tagit tid att skapa begrepp som fångar människors nya relationer till musik. Dagens försök att med politiska medel stöpa om den digitala infrastrukturen motiveras i hög grad med behovet av att rädda musiken. Men det görs utifrån ett värderande av musik som grundas på föreställningen att den enskilde upplever en knapphet i sin tillgång till inspelningar - ett av många möjliga sätt att skapa en exklusivitet i musikupplevelsen.
Kanske kan allvarliga misstag undvikas genom att överflödets problematik extrapoleras? Låt oss tänka digitaliseringen ända fram till den singularitetspunkt där vi känner svindeln av det oändliga arkivet. Efter att ha förlikat oss med överflödet som faktum kan vi åter rikta uppmärksamheten mot de postdigitala situationer där musiken äger rum.
Konsten att skapa mening ur överflöd måste förfinas, men en hel del är redan uppnått. All musik är ju inte lika ointressant. Shuffle-lyssnandets latenta nihilism slår aldrig över i fullständig likgiltighet. Lyssnandets landskap är inte helt utslätat och kommer aldrig att bli det, även om det i vissa stunder av utmattning kan kännas så.
Andra stunder lyckas musiken sätta kroppar i rörelse på kanske ännu kraftfullare sätt än tidigare. Uppenbarligen existerar det andra räfflingar än de som byggde på den begränsade tillgången till inspelningar. Värdeförlusten på ett håll innebär en stegring av andra värden."
