Efter att ha läst Hannas inlägg om ett politiskt perspektiv på ätstörningar på bloggen "Vi som aldrig sa sexist" blev jag inspirerad att skriva om ett närliggande ämne som legat och gnagt hos mig länge.
Jag vill skriva om människors syn på sig själva och sin hälsa. Det behöver inte handla om fett, kolhydrater eller fetma. Det behöver inte handla om anorexi, träningsneuros eller speglar.
Men det gör det, också.
Jag vill skriva om den västerländska människans syn på sig själv i stort. Människan ser idag sig själv som en maskin. Det handlar om att passa in i idealet. Det handlar om att vara vältränad och/eller smal. Det är känt. Det är välkänt. Det trycks i en från grundskolan och gratismedia och uppåt. Det är bra och det är rättfärdigat, för vi måste förlora den synen på oss själva. Men om vi någonsin vill bli av med det synsättet på oss själva måste vi gå till grund med problemet.
För det handlar om mer. Det handlar om att vara hälsomedveten. Dagligen trycks vi i medicinsk statistik om hur vi bör bete oss. Vi ska inte röka, vi ska inte dricka, vi ska inte bruka droger. Vi ska inte äta halvfabrikat eller andra gifter. E-ämnen är en dödssynd. Vi ska akta oss för sjukdomar och tvätta händerna i tid och otid. Vi ska använda kondom och vi ska vara miljömedvetna. Vi ska träna yoga och vi ska ligga på spikmattor. Vi ska inte sola och särskilt inte i solarium.
Någonstans här förlorar vi oss själva i medicinsk statistik. Idealmänniskan blir den som lever längst och bäst. Inte den som är lyckligast. Det är i detta statistiktänkande och tunnelseende som jag ser en klar och tydlig koppling till ätstörningar. På samma sätt som i den medicinska skräckpropagandan ser jag hur man vill betrakta människan maskinellt snarare än existentiellt. Vi tror att det är ett gott syfte när vi ger varandra dåligt samvete över hälsovanor, men vi måste lära oss se till lyckofaktorer snarare än hälsofaktorer om vi vill må bra (Whatever happened to Carpe Diem?). Jag ser faktiskt inte skillnad på "Ska du verkligen äta den chokladbiten" och "Ska du verkligen röka den cigaretten?"
För det handlar inte om att ändra idealet. Oavsett ideal hade en människa idag ändå haft den sjukliga strävan efter det som vi har idag. Det handlar om att ändra vår syn på oss själva. Vårt värde ligger inte i hur våra kroppar är och vårt mål bör inte vara att bli så effektiva individer som möjligt. Vårt värde är att vi är människor och vårt mål bör vara lycka.
För vad väljer du? Att överleva ett långt liv eller att faktiskt leva ett kortare?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar