Konst som våld

I mitt förra inlägg beskrev jag skapande som våld och talade om olika sätt att se på skapandets natur och rättigheterna kring det. I den här bloggposten ska jag tala om konst som våld. Jag berörde det hastigt i Skapande som våld med:

För vissa är ett konstverk bara ett konstverk. För vissa är en varumärkessymbol bara en varumärkessymbol. Men då inser man inte det våldsutövande konst har på oss. Hade ett graffitikonstverk bara varit en samling färg på en platt vägg hade det inte alls stört byråkrater. Hade en varumärkessymbol bara varit ett par tecken arrangerade på ett visst sätt hade det inte stört antikorporativister. Hade Vogues framsida bara varit ett foto på en mänsklig hona hade det knappast stört feminister. Hade den här flaggan bara varit en bild på två vardagsverktyg hade inte världens största krigsnation gått i flertalet krig för att riva den.

Jag kommer främst använda mig av den konstform jag anser bäst passar in på bilden av konst som våld, retorik. Det är återigen bra att läsa Rasmus Fleischers väsensbestämmande av våld.

Rhetor/Demagog

När jag läste latin fick jag lära mig att det fanns två ord för en bra talare, och två ord endast. I begreppet 'Rhetor' ingick inte bara de retoriska kunskaperna. utan även att man skulle vara en 'vir bonus', en bra man. Detta var då motsatsen till en 'demagog', som utöver sina retoriska kunskaper var en 'vir malus', en ond man. Redan här i språkbruket förutsätter man retorikens syften. De blev tydligare i hatet jag kände när jag läste kursen "Filosofisk metod" redan på första föreläsningen. Man lyfte fram ett citat av Göran Hägg:

Retoriken struntar i god smak, sanning och fina förebilder. Om du vinner med dåligt språk och dåliga argument, så är det bra språk och bra argument retoriskt sett.

Citatet skulle jämföras med påståendet att filosofins huvudmål var att nå kunskap genom "att avtäcka sanningen med hänvisning till goda skäl". Nyckelkoncept här är att hänvisa till retoriken som "irrationella argumentationsmetoder" och att skarpt skilja på argumentationsanalys och retorik.

Så, vad är målet med retorik? Att övertyga den andre om ens egna idéer, oavsett den faktiska godtagbarheten i idéerna. Det blir ett sätt att tvinga på någon annan sina egna idéer, utan att använda idéernas värde. Kan det överhuvudtaget ligga i våra intressen att ta till oss idéer som vi utan att de var förklädda i maktmedlet retorik hade förkastat? Det blir tydligt här hur retorik blir ett våld - i betydelsen enforcement, eller välde. Det blir tydligt hur retoriken är ett otillbörligt sätt att bruka makt över någon annan.

Och annan konst?

Det som uppenbarar sig i politisk konst gör det så tydligt att retorikens våld inte är begränsat till retoriken, utan är ett tema som går genom all konst. Retorik kombineras med melodier för att påverka ännu starkare och få personen att lyssna flera gånger. Konstverk använder bildspråk och humor för att styra hur människor tänker kring politiska argument. (Här kan man också på ett konspiratoriskt sätt besvara frågan jag brukar ställa: Varför finns det så lite högerliberal politisk musik.)

Jag föreslår premissen att all konst skapas för att förnimmas (läsas, betraktas, ses, höras). Jag föreslår också premissen att alla människor, inklusive de som är delaktiga i konstskapande, vill ha makt över andra människor. Som slutsats citerar jag Hans Ulrich Gumbrecht som säger att “Det finns ingen genuint estetisk upplevelse utan ett inslag av våld”. Jag ber er nu att läsa stycket från förra inlägget i nytt ljus:

För vissa är ett konstverk bara ett konstverk. För vissa är en varumärkessymbol bara en varumärkessymbol. Men då inser man inte det våldsutövande konst har på oss. Hade ett graffitikonstverk bara varit en samling färg på en platt vägg hade det inte alls stört byråkrater. Hade en varumärkessymbol bara varit ett par tecken arrangerade på ett visst sätt hade det inte stört antikorporativister. Hade Vogues framsida bara varit ett foto på en mänsklig hona hade det knappast stört feminister. Hade den här flaggan bara varit en bild på två vardagsverktyg hade inte världens största krigsnation gått i flertalet krig för att riva den.

Jag menar att alla symboler, alla kameravinklar, alla kombinationer av musik och mer eller mindre rimmande text, all design, all konst har ett underliggande syfte: Att bruka idémässig makt mot andra. I konstutövandet tvingar vi på andra våra egna idéer.

Skapande som våld

"46.

Förr eller senare måste musiken äga rum. Musikens ägande av rum är av ett annat slag än fastighetsägarens. Men likväl är det ett ägande och ytterst ett våld. Här övergår den postdigitala kulturen i politik. Konflikten gäller inte tillgången till digitala filer utan tillgången till rum. Rum där skaror kan samlas och utveckla en tillit. Rum för gråzoner. Rum för det oförutsägbara. Rum för musiken att äga."

Så lyder näst sista paragrafen i Rasmus Fleischers "Det postdigitala manifestet". För inläggets skull rekommenderar jag även att läsa Fleischers "Våld: Hur makt äger rum" och "Om våld och liberalism, efter Köpentánamo" för att förstå det våldsbegrepp som går utanför fysisk åverkan och rör sig om våld som "enforcement" snarare än våld som "violence". Våldsbegreppet som snuddar på välde likt det sällan gör idag.

Så till saken. Jag är konfirmandledare. Igår gjorde vi en rutingrej med konfirmanderna. En övning vi brukar köra. Men jag såg den med nya ögon. Konfirmanderna fick varsin färg. De fick börja måla varsin bild med sin färg. Efter en bestämt intervall (som konfirmanderna inte fick veta) bytte de plats, så att de helt plöstligt stod med någon annans teckning och målade med sin färg och (ännu viktigare) sina idéer på den teckning som fanns.

Skapande som ägande - Lockemodellen

Det motiv som fanns på teckningen vid bytet kunde så radikalt ändras av personen som stod där just då. Det som var en abstrakt samling cirklar blev en människa som blev en bit av en större teckning som klottrades över helt och blev en bild av kaos. Makten över objektet var inte längre hos Skaparen (Notera versal). Att börja tala om en upphovsrättslig modell här är förlegad, även om riksdagen kanske inte förstått det. Vad jag vill utmana här är tanken på termer som "nyskapande" och "kreatör" (Jag håller mig hårt för att inte hoppa på mitt nemesisbegrepp "verkhöjd", denna styggelse från satan). Är det ens möjligt att lägga extra värde hos den första skapelsen (när objektet var monokromt) utan att förstöra verket. Föreställ er själva hur man snedförskjuter makten när man låter den första penseln på platsen säga "Nej, det är nog inte bra om du ritar ben där. Jag tänkte det aldrig som ett får". En kulturmodell enligt äganderätten är således inte möjlig här.

Skapande som offentligt ransonerande - Den demokratiska modellen

En modell för skapandets gränser är den demokratiska. Johan Söderberg tar i boken "Allt mitt är ditt" upp graffitins ideologi. Han menar att "kontroversen kring graffitin handlar först och främst om hur gruppen och individen relaterar till varandra och endast i andra hand om estetik". Jag vill mena att det är delvis fel. Frågan om hur gruppen och individen relaterar till varandra är i allra högsta grad en fråga om estetik, som jag diskuterar just nu. Men ännu viktigare är: Frågan om estetik handlar om hur gruppen och individen relaterar till varandra. Som Fleischer påtalar: "Musikens ägande av rum är av ett annat slag än fastighetsägarens. Men likväl är det ett ägande och ytterst ett våld. Här övergår den postdigitala kulturen i politik. Konflikten gäller inte tillgången till digitala filer utan tillgången till rum.".

Här blir frågan om graffiti precis så klar som Johan Söderberg hade velat framställa den. För vissa är ett konstverk bara ett konstverk. För vissa är en varumärkessymbol bara en varumärkessymbol. Men då inser man inte det våldsutövande konst har på oss. Hade ett graffitikonstverk bara varit en samling färg på en platt vägg hade det inte alls stört byråkrater. Hade en varumärkessymbol bara varit ett par tecken arrangerade på ett visst sätt hade det inte stört antikorporativister. Hade Vogues framsida bara varit ett foto på en mänsklig hona hade det knappast stört feminister. Hade den här flaggan bara varit en bild på två vardagsverktyg hade inte världens största krigsnation gått i flertalet krig för att riva den.

Men konst är mer än så. Och det vet vi alla. Konst är påtvingadet av idéer. Liksom retoriken är det ett våldsutövande. Konstnärens våldsutövande på betraktaren när denne påtvingas de idéer konstverket infekterar med. I det här ljuset blir frågan om graffiti helt annan.

Skapande som närvaro - Den anarkistiska modellen

Johan Söderberg skriver:

Centralt för graffitin är idén om att rätten till det offentliga rummet innehas av den som befinner sig på platsen. "Den som befinner sig på platsen" är en öppen, ständigt föränderlig kategori som potentiellt sett inkluderar alla människor. Därför är det inte orimligt att beskriva graffitin som bärare av en annan demokratisk idé. Min tes i detta kapitel är att samma idé återfinns i olika skepnader i alla former av deltagarkultur. [...] Fansens attityd bryter med de moraliska och ekonomiska rättigheter som enligt konventionen tillhör verkets upphovsman. Ur samhällets synvinkel är detta ett fall av normupplösning. Men saken kan även beskrivas som en kollision mellan två motstående normsystem. Normerna anger hur gruppen och individen bör förhålla sig till varandra. Därför är det rimligt att förstå moralpaniken kring deltagarkultur i politiska termer."

Det var denna skapandemodell jag såg framför mig. Makten låg varken hos ett enskilt ägande eller ett gemensamt förvaltande. Den enda parameter som var relevant för makten var närvaron. Vid en närvaro hade en deltagare absolut makt över objektet och dess motiv.

Skapande som våld

Det är nu intressant att blanda in våldsbegreppet. Jag börjar med att se på våldsbegreppet i de två andra skapandemodellerna. I Lockemodellen finns våldsbegreppet, men det ses inte som skapande. Oftast kallas det plagiat. Det är alltid sett på negativt, då våldet i sig definitionsmässigt är stöld i Lockemodellen. Ägandet av ett objekt är av samma typ som ägandet av ett ting, enligt anhängarna. Våldsbegreppet finns även i den demokratiska modellen. Det är till och med accepterat, och går under principen majoritetens förtryck av minoriteten. Våld får utövas när majoriteten vill det.

I den anarkistiska modellen är skapande alltid våld. Men för att förstå det måste man förstå konstobjektets natur och kollektivets förhållande till individen i konstprocessen. Det är inte samma kollektiv och individ som Söderberg tar upp. Kollektivet är alla som deltar i konstprocessen - hela spektrat från absolut betraktare till absolut förändrare (eller våldsverkare, om man vill fortsätta på den terminologin) - och individen är varje våldsverkare i processen.

När jag såg konstverket skapas framför mig förstod jag konstobjektets natur i den anarkistiska modellen. Den stora skillnaden är hur dynamisk den var. För det första är det väldigt svårt att särskilja ett objekt från resten. Det är inte bara svårt att särskilja dem rent numerologiskt från sin omgivning - som graffitin från husväggen - det är också svårt att skilja två objekt från varandra rent kvalitetsmässigt. Det mest bedrägliga kanske är att det är svårt att skilja ett objekt från resten. Det är svårt att avgöra när något är ett konstobjekt eller inte. Vad som också uppenbarade sig för mig var det faktum att värdet låg i själva processen av verket, och inte i den färdiga produkten. Detta är ett stort avsteg från Lockemodellen, Lockemodellen kräver nämligen en färdig produkt, för att kunna definiera Skaparen. Därför bör man i den anarkistiska modellen tala om konstobjekt som en process och inte som ett verk.

Vad man också måste förstå är kollektivets förhållande till individen i konstprocessen. I Lockemodellen har individen (Skaparen) absolut makt, och kan utöva enkelriktat våld mot alla deltagare i hans kultur, som därför reduceras till passiva konsumenter. Den anarkistiska modellen tar en stort avsteg återigen. Där reduceras individen till en minimal maktlös del av kollektivet. Individen är starkt underordnad kollektivet. Vem har då makt? Makt i processen har den som tar det med våld. Allt förändring i processen sker därför med våld.

Skapandeprocessen kan ses som ett krig.

Identiteter och sociala relationer

Uppgiften var:

Gör en analys av hur ungas medverkan i nätgemenskaper påverkar ungas
identitetsskapande och sociala relationer. Hur du väljer att göra analysen är rätt
valfritt.

Mitt verk följer här:

Identiteter och sociala relationer

Metod

I uppgiften skulle man fördjupa sig i ungas identitetsskapande och sociala relationer. Då jag redan har erfarenhet av många nätgemenskaper samt bloggande valde jag att intervjua ett par år yngre personer. Personerna jag intervjuade var 15 eller 16 år gamla. När jag gjorde urvalet strävade jag inte efter att ge en representativ bild och ansträngde mig inte heller för att nå ett representativt urval. Inte heller sökte jag upp en speciell typ av personer, förutom att de var 15 eller 16 år och besökte nätgemenskaper. Totalt intervjuades fem personer. Av dessa av tre kvinnor och två män. Intervjuerna gavs under löftet att de skulle publiceras anonymt.

Intervjuerna gjordes som ostrukturerade samtal snarare än att följa en punktform. Att jag inte hade ett representativt urval och inte ställde samma frågor till alla är för att jag inte strävade efter att veta hur ungas internetvanor är generellt sätt. Snarare ville jag ta del av en djupare förståelse för ungas identitetsskapande i förhållande till internet. Mina frågor kretsade mycket kring feedbacken de fick på sina internetvanor, hur deras identitet påverkades av internet samt hur deras identitet var beroende på om de kommunicerade via internet eller utanför internet, d.v.s. om de var samma person på som utanför internet.

Feedback

Fyra av de fem personerna delade själva med sig av material på nätgemenskaper och bloggar. Alla fyra kände att de fick feedback på det material de delade med sig. En person anmärkte på att hon fick mer feedback på materialet hon la upp på facebook än den nätgemenskap som var speciellt utformad för delade av fotografier. Förutom att det var motiverande för henne var feedbacken även ett sätt att bli bättre på att fotografera. Hennes ambitioner att bli professionell fotograf var en del av anledningen att dela med sig av sina bilder på nätgemenskaper. En person anmärkte på att feedbacken kunde vara dålig också, om den var kritisk.

Hon: alltså, jag går in på facebook, sen har jag [fotografnätgemenskap] som är en sida där man visar sina bilder, sen har jag en blogg där jag visar mina foton också, håller även på med en hemsida till alla mina foton. eftersom jag vill bli fotograf, ska jag sätta ihop det så det blir en portfolio på hemsidan. så kan jag bara länka när jag vill ha jobb
Jag: Får du feedback på det du gör på internet?
Hon: Japp!
Jag: Hur påverkar det dig?
Hon: otroligt bra! jag menar, kritik jag får på bilder är bra för det hjälper mig förbättra och även fina kommentarer gör mig taggad

Tre av de fyra upplevde att feedbacken de fick inte påverkade deras identitet. Den var bra för dem för att den gjorde dem gladare (Och i ett fall hjälpte dem att öva upp en färdighet, se förra stycket), men deras identiteter utanför internet förblev opåverkade. En av dem svarade att eftersom han hade olika identiteter på och utanför internet kunde han låta sin identitet utanför internet förbli opåverkad av den feedback han fick på internet.

Jag: Tror du att feedbacken du får, som helhet, påverkar din identitet?
Han: nej, på internet är jag någon annan. Man är den person man vill vara i verkligeheten. Typ. Men jag blir inte någon annan när det gäller verkliga livet. om du förstår

Identitet

Tre av de fem personerna upplevde att de hade samma identitet på internet som utanför internet. En av de andra menade att det var lättare att visa upp en mer respektlös och elak sida av sig själv på internet då man inte kan se den andras ansikte när man talar med den. Personen kände själv att dennes personlighet blev annorlunda, särskilt i argumentationer.

Den andra personen som kände en skillnad mellan sin identitet på internet och utanför internet menade att man på vissa sätt var modigare och på vissa sätt med restriktiv i sitt agerande. Det som var mest utmärkande var ju hur restriktiv man var med vilka sidor av sig själv man visade upp. Samtidigt vågade man säga mer än man vågat säga utanför internet eftersom nätgemenskaper och chattande ger en unik möjlighet att formulera sig.

Jag: Hur skiljer sig din identitet på internet och din identitet utanför internet åt?
Han: Man visar bara sina bra sidor på internet. Jag liksom. Man väljer inte fula bilder på sig själv som man lägger ut. man tar dom bästa. När man chattar med folk tänker man innan man skriver. Man VÅGAR mer. betydligt mer
Jag: Vad är det man vågar på internet?
Han: Skriva meningar man inte vågar säga kanske. i verkliga livet

Han menade också att det fanns en bred konsensus om det här på internet. Att bara visa sina bästa sidor är något som ”alla gör” bland unga på nätgemenskaper.
En av de tre som svarade att de hade samma identitet på och utanför internet svarade att hennes deltagande i nätgemenskaper utvecklade hennes identitet. Det var inte bara feedbacken utan även kommunikationen som utvecklade hennes identitet.

jag har fått kontakt med en hel del av min familj som bor i [land] via facebook. så på ett sätt har jag fått tillbaka en del av min identitet . på min blogg kan jag utrycka mig och prata om vad jag känner, och få feedback - så där utvecklar jag min identitet med

Olika gemenskaper

Två av de fem jämförde olika typer av gemenskaper med varandra. En av dem noterade att hon använde facebook till samma saker som hon använde ett fotografcommunity. Det var praktiskt för att hon hade fler vänner där. En annan som hade bloggat men också slutat med det noterade att nätgemenskapen bilddagboken fungerade väldigt likt en blogg. 

Internet är stort. Neutralt internet är större.

Samtidigt som jag klustrar fram en motion om nätneutralitet med Piratpartiets framtidskluster (Läs mer i de här tio länkarna om frågan nätneutralitet) ser jag att Marcin de Kaminski har skrivit ett inlägg på cybernormer om internets vikt för demokratin. När han dessutom länkar till videon nedan känns internet större än innan. Jag vill minnas ett par ord från Rick Falkvinges kraftiga inlägg "Vad vi slåss för"

De här svärmarna går ihop i större saker som ibland går att sätta etiketter på — Wikipedia, Linux — och ibland inte. Och tillsammans bildar de något fantastiskt: hela mänskligheten har inte bara tillgång till mänsklighetens samlade kunskap och kultur, dygnet runt och året runt, utan hela mänskligheten deltar i och bygger kontinuerligt vidare på vår gemensamma kunskap och kultur. Utan att någon förlagschef tar hänsyn till budget och inkomstprognos. Utan att juridiska monopolrättigheter spelar roll för vem som får prata.

Och i denna svärm, i detta globala medvetande, så har en femåring i Uganda som precis fått sin första dator precis lika mycket tyngd som du och jag i de rika I-länderna. Fantastiskt räcker inte för att beskriva det.

Det här händer mitt framför ögonen på oss. Just nu. Medan politikerna tjafsar om ifall arbetslöshetsersättningen ska vara 78 eller 80 procent.

Internet är inte en fråga om att lyssna på Spotify, läsa Aftonbladet och betala räkningar. Det är så otroligt mycket större än det. Därför krävs det att man kämpar för en bra informationspolitik. Det är inte en bekvämlighetsfråga, det är en fråga som dominerar hela samhället.

Diskussioner om liberalism

Johan Norberg har skrivit en debattartikel om liberalismens skillnad från konservativismen. Angående spektran höger-vänster kontra liberalt-konservativt skriver han:

"Som Hayek konstaterade är ett grunddrag i konservatismen den ängsliga misstron mot det nya, medan liberalen vill låta det som spontant växer fram ha sin gilla gång även när vi inte kan förutsäga vad det leder till.

Därför har konservative Roland Poirier Martinsson i en mening alldeles rätt när han föreslår att vi som är klassiska liberaler i Lockes, Smiths och Hiertas anda bör definieras bort från högern helt och hållet. Historiskt sett, och inte så sällan i dagens praktik, är det vi som är radikalerna.

Anledningen till att konservatism och liberalism ändå kom att slå följe under så stor del av 1900-talet var att de fick en gemensam fiende i socialismen som ville ha det nya, men avsåg att dirigera fram det genom statligt tvång. Ett annat skäl är att konservativa vill bevara det som visar sig vara bra och därför till slut såg sig tvungen att anamma en hel del tankegods från upplysningen och liberalismen."

Jag noterar att jag skrivit om det innan och jag längtar efter dagen då högern inte ses som liberal och liberalismen inte ses som höger. Att jag själv är högerliberal gör det bara mer frustrerande. Gång på gång förknippas jag med kristdemokrater, moderater, folkpartister och liknande (Det lustigaste är kanske att förknippas med sverigedemokraterna, som är så auktoritära man kan bli i svensk politik).

Skillnaden blir ännu tydligare när telecomix med en bild kommenterar att konservativa socialdemokraterna är det sista vänsterpartiet som röstar för hatalagringsdirektivet. Vi bör fortfarande inte glömma att hatalagringsdirektivet är precis vad Bodström vill. Med tanke på att Bodström är partiets juridiska talesman...dra era slutsatser. Här är bilden:

Jag skrev en debattartikel idag om hur skyddslagstiftning hotar marknadsliberala principer och jämförde Saab med upphovsrättsindustrin. Det är inte ok för staten att manipulera marknaden. Då dödar man konkurrensen. Efter att ha utmanat Magnus Andersson och Hanna Wagenius att försvara hur immateriell lagstiftning går ihop med marknadsliberala värden utspelades följande konversation med Hanna Wagenius:

Isak Gerson: utmanar IPR-vänliga marknadsliberala att försvara skyddslagstiftning för marknadsaktörer http://tr.im/QCF2 @anderssonmagnus? @hannawagenius?

Hanna Wagenius: @IsakGerson Jag är redan radikalare än PP i frågan om immaterialrätt :-P

Isak Gerson: @hannawagenius Spännande, verkligen spännande, gäller det all immaterialrätt, All ekonomisk immaterialrätt eller bara upphovsrätt?

Hanna Wagenius: @IsakGerson Rubbet. Har man principer så har man.

Isak Gerson: @hannawagenius Oerhört synd att jag inte hört det tidigare. Jag kan bara nicka överrensstämmande.

Hanna Wagenius: @IsakGerson Well, jag begär inte att du ska ha koll på vad jag bloggat om för mer än ett år sen ;) http://bit.ly/bK4cT5 http://bit.ly/9VGiKk

Hon skriver t.ex.:

"Jaha, vad ska artister leva på då? brukar många mena. Till att börja med; det är inte mitt ansvar att ge folk jobb. Föreställ er att man stiftar en lag som gör att folk har rätt till pengar när de visslar - bortsett från oljudet, skulle ni tycka att det är en bra lag? Skulle ni vilja ta bort den? Jaha, vad ska visslarna leva på då?"

Och hon har så rätt. Immaterialrätt är en ny konstruktion, som knappast konstruerades för att ge kreatörer pengar.