Bryssel och PPI

Jag är nu tillbaka från en Brysselresa som genomfördes trots #ashtag. Poängen med att åka till var att närvara vid PPI-konferensen. Men hela PPI-konferensen blev ett spektakel. Jag förväntar mig att svenska piratpartiet inte går med i PPI. Däremot träffade jag en hel del trevliga människor i Bryssel. En hel del andra trevliga människor, som danska, semisvenska och polska piratpartister. Jag hade givande diskussioner med Erik Josefsson och Jwalck, två människor som man inte kan ha ickegivande diskussioner med. Jag fick se dödsstjärnan och helvetet. På söndagskvällen firade vi Telecomix födelsedag med sång och belgisk alkohol. Nu ska jag förbereda mig inför min stora moralfilosofiska tenta, förebereda ett föredrag inför Parley i Västerås, läsa in mig och åka till SFS-FUM i Uppsala för att sedan flytta till Uppsala. Jag tycker om att vara upptagen när jag gör meningsfulla saker. Något annat jag tycker är meningsfullt är organisationsoptimering. Utilitarist som jag är vill jag att de medel jag använder mig av för att uppnå mina mål inte blockeras av flaskhalsar som vägrar släppa makten. Det kommer nog ett blogginlägg om det också.

Konst som våld

I mitt förra inlägg beskrev jag skapande som våld och talade om olika sätt att se på skapandets natur och rättigheterna kring det. I den här bloggposten ska jag tala om konst som våld. Jag berörde det hastigt i Skapande som våld med:

För vissa är ett konstverk bara ett konstverk. För vissa är en varumärkessymbol bara en varumärkessymbol. Men då inser man inte det våldsutövande konst har på oss. Hade ett graffitikonstverk bara varit en samling färg på en platt vägg hade det inte alls stört byråkrater. Hade en varumärkessymbol bara varit ett par tecken arrangerade på ett visst sätt hade det inte stört antikorporativister. Hade Vogues framsida bara varit ett foto på en mänsklig hona hade det knappast stört feminister. Hade den här flaggan bara varit en bild på två vardagsverktyg hade inte världens största krigsnation gått i flertalet krig för att riva den.

Jag kommer främst använda mig av den konstform jag anser bäst passar in på bilden av konst som våld, retorik. Det är återigen bra att läsa Rasmus Fleischers väsensbestämmande av våld.

Rhetor/Demagog

När jag läste latin fick jag lära mig att det fanns två ord för en bra talare, och två ord endast. I begreppet 'Rhetor' ingick inte bara de retoriska kunskaperna. utan även att man skulle vara en 'vir bonus', en bra man. Detta var då motsatsen till en 'demagog', som utöver sina retoriska kunskaper var en 'vir malus', en ond man. Redan här i språkbruket förutsätter man retorikens syften. De blev tydligare i hatet jag kände när jag läste kursen "Filosofisk metod" redan på första föreläsningen. Man lyfte fram ett citat av Göran Hägg:

Retoriken struntar i god smak, sanning och fina förebilder. Om du vinner med dåligt språk och dåliga argument, så är det bra språk och bra argument retoriskt sett.

Citatet skulle jämföras med påståendet att filosofins huvudmål var att nå kunskap genom "att avtäcka sanningen med hänvisning till goda skäl". Nyckelkoncept här är att hänvisa till retoriken som "irrationella argumentationsmetoder" och att skarpt skilja på argumentationsanalys och retorik.

Så, vad är målet med retorik? Att övertyga den andre om ens egna idéer, oavsett den faktiska godtagbarheten i idéerna. Det blir ett sätt att tvinga på någon annan sina egna idéer, utan att använda idéernas värde. Kan det överhuvudtaget ligga i våra intressen att ta till oss idéer som vi utan att de var förklädda i maktmedlet retorik hade förkastat? Det blir tydligt här hur retorik blir ett våld - i betydelsen enforcement, eller välde. Det blir tydligt hur retoriken är ett otillbörligt sätt att bruka makt över någon annan.

Och annan konst?

Det som uppenbarar sig i politisk konst gör det så tydligt att retorikens våld inte är begränsat till retoriken, utan är ett tema som går genom all konst. Retorik kombineras med melodier för att påverka ännu starkare och få personen att lyssna flera gånger. Konstverk använder bildspråk och humor för att styra hur människor tänker kring politiska argument. (Här kan man också på ett konspiratoriskt sätt besvara frågan jag brukar ställa: Varför finns det så lite högerliberal politisk musik.)

Jag föreslår premissen att all konst skapas för att förnimmas (läsas, betraktas, ses, höras). Jag föreslår också premissen att alla människor, inklusive de som är delaktiga i konstskapande, vill ha makt över andra människor. Som slutsats citerar jag Hans Ulrich Gumbrecht som säger att “Det finns ingen genuint estetisk upplevelse utan ett inslag av våld”. Jag ber er nu att läsa stycket från förra inlägget i nytt ljus:

För vissa är ett konstverk bara ett konstverk. För vissa är en varumärkessymbol bara en varumärkessymbol. Men då inser man inte det våldsutövande konst har på oss. Hade ett graffitikonstverk bara varit en samling färg på en platt vägg hade det inte alls stört byråkrater. Hade en varumärkessymbol bara varit ett par tecken arrangerade på ett visst sätt hade det inte stört antikorporativister. Hade Vogues framsida bara varit ett foto på en mänsklig hona hade det knappast stört feminister. Hade den här flaggan bara varit en bild på två vardagsverktyg hade inte världens största krigsnation gått i flertalet krig för att riva den.

Jag menar att alla symboler, alla kameravinklar, alla kombinationer av musik och mer eller mindre rimmande text, all design, all konst har ett underliggande syfte: Att bruka idémässig makt mot andra. I konstutövandet tvingar vi på andra våra egna idéer.

Skapande som våld

"46.

Förr eller senare måste musiken äga rum. Musikens ägande av rum är av ett annat slag än fastighetsägarens. Men likväl är det ett ägande och ytterst ett våld. Här övergår den postdigitala kulturen i politik. Konflikten gäller inte tillgången till digitala filer utan tillgången till rum. Rum där skaror kan samlas och utveckla en tillit. Rum för gråzoner. Rum för det oförutsägbara. Rum för musiken att äga."

Så lyder näst sista paragrafen i Rasmus Fleischers "Det postdigitala manifestet". För inläggets skull rekommenderar jag även att läsa Fleischers "Våld: Hur makt äger rum" och "Om våld och liberalism, efter Köpentánamo" för att förstå det våldsbegrepp som går utanför fysisk åverkan och rör sig om våld som "enforcement" snarare än våld som "violence". Våldsbegreppet som snuddar på välde likt det sällan gör idag.

Så till saken. Jag är konfirmandledare. Igår gjorde vi en rutingrej med konfirmanderna. En övning vi brukar köra. Men jag såg den med nya ögon. Konfirmanderna fick varsin färg. De fick börja måla varsin bild med sin färg. Efter en bestämt intervall (som konfirmanderna inte fick veta) bytte de plats, så att de helt plöstligt stod med någon annans teckning och målade med sin färg och (ännu viktigare) sina idéer på den teckning som fanns.

Skapande som ägande - Lockemodellen

Det motiv som fanns på teckningen vid bytet kunde så radikalt ändras av personen som stod där just då. Det som var en abstrakt samling cirklar blev en människa som blev en bit av en större teckning som klottrades över helt och blev en bild av kaos. Makten över objektet var inte längre hos Skaparen (Notera versal). Att börja tala om en upphovsrättslig modell här är förlegad, även om riksdagen kanske inte förstått det. Vad jag vill utmana här är tanken på termer som "nyskapande" och "kreatör" (Jag håller mig hårt för att inte hoppa på mitt nemesisbegrepp "verkhöjd", denna styggelse från satan). Är det ens möjligt att lägga extra värde hos den första skapelsen (när objektet var monokromt) utan att förstöra verket. Föreställ er själva hur man snedförskjuter makten när man låter den första penseln på platsen säga "Nej, det är nog inte bra om du ritar ben där. Jag tänkte det aldrig som ett får". En kulturmodell enligt äganderätten är således inte möjlig här.

Skapande som offentligt ransonerande - Den demokratiska modellen

En modell för skapandets gränser är den demokratiska. Johan Söderberg tar i boken "Allt mitt är ditt" upp graffitins ideologi. Han menar att "kontroversen kring graffitin handlar först och främst om hur gruppen och individen relaterar till varandra och endast i andra hand om estetik". Jag vill mena att det är delvis fel. Frågan om hur gruppen och individen relaterar till varandra är i allra högsta grad en fråga om estetik, som jag diskuterar just nu. Men ännu viktigare är: Frågan om estetik handlar om hur gruppen och individen relaterar till varandra. Som Fleischer påtalar: "Musikens ägande av rum är av ett annat slag än fastighetsägarens. Men likväl är det ett ägande och ytterst ett våld. Här övergår den postdigitala kulturen i politik. Konflikten gäller inte tillgången till digitala filer utan tillgången till rum.".

Här blir frågan om graffiti precis så klar som Johan Söderberg hade velat framställa den. För vissa är ett konstverk bara ett konstverk. För vissa är en varumärkessymbol bara en varumärkessymbol. Men då inser man inte det våldsutövande konst har på oss. Hade ett graffitikonstverk bara varit en samling färg på en platt vägg hade det inte alls stört byråkrater. Hade en varumärkessymbol bara varit ett par tecken arrangerade på ett visst sätt hade det inte stört antikorporativister. Hade Vogues framsida bara varit ett foto på en mänsklig hona hade det knappast stört feminister. Hade den här flaggan bara varit en bild på två vardagsverktyg hade inte världens största krigsnation gått i flertalet krig för att riva den.

Men konst är mer än så. Och det vet vi alla. Konst är påtvingadet av idéer. Liksom retoriken är det ett våldsutövande. Konstnärens våldsutövande på betraktaren när denne påtvingas de idéer konstverket infekterar med. I det här ljuset blir frågan om graffiti helt annan.

Skapande som närvaro - Den anarkistiska modellen

Johan Söderberg skriver:

Centralt för graffitin är idén om att rätten till det offentliga rummet innehas av den som befinner sig på platsen. "Den som befinner sig på platsen" är en öppen, ständigt föränderlig kategori som potentiellt sett inkluderar alla människor. Därför är det inte orimligt att beskriva graffitin som bärare av en annan demokratisk idé. Min tes i detta kapitel är att samma idé återfinns i olika skepnader i alla former av deltagarkultur. [...] Fansens attityd bryter med de moraliska och ekonomiska rättigheter som enligt konventionen tillhör verkets upphovsman. Ur samhällets synvinkel är detta ett fall av normupplösning. Men saken kan även beskrivas som en kollision mellan två motstående normsystem. Normerna anger hur gruppen och individen bör förhålla sig till varandra. Därför är det rimligt att förstå moralpaniken kring deltagarkultur i politiska termer."

Det var denna skapandemodell jag såg framför mig. Makten låg varken hos ett enskilt ägande eller ett gemensamt förvaltande. Den enda parameter som var relevant för makten var närvaron. Vid en närvaro hade en deltagare absolut makt över objektet och dess motiv.

Skapande som våld

Det är nu intressant att blanda in våldsbegreppet. Jag börjar med att se på våldsbegreppet i de två andra skapandemodellerna. I Lockemodellen finns våldsbegreppet, men det ses inte som skapande. Oftast kallas det plagiat. Det är alltid sett på negativt, då våldet i sig definitionsmässigt är stöld i Lockemodellen. Ägandet av ett objekt är av samma typ som ägandet av ett ting, enligt anhängarna. Våldsbegreppet finns även i den demokratiska modellen. Det är till och med accepterat, och går under principen majoritetens förtryck av minoriteten. Våld får utövas när majoriteten vill det.

I den anarkistiska modellen är skapande alltid våld. Men för att förstå det måste man förstå konstobjektets natur och kollektivets förhållande till individen i konstprocessen. Det är inte samma kollektiv och individ som Söderberg tar upp. Kollektivet är alla som deltar i konstprocessen - hela spektrat från absolut betraktare till absolut förändrare (eller våldsverkare, om man vill fortsätta på den terminologin) - och individen är varje våldsverkare i processen.

När jag såg konstverket skapas framför mig förstod jag konstobjektets natur i den anarkistiska modellen. Den stora skillnaden är hur dynamisk den var. För det första är det väldigt svårt att särskilja ett objekt från resten. Det är inte bara svårt att särskilja dem rent numerologiskt från sin omgivning - som graffitin från husväggen - det är också svårt att skilja två objekt från varandra rent kvalitetsmässigt. Det mest bedrägliga kanske är att det är svårt att skilja ett objekt från resten. Det är svårt att avgöra när något är ett konstobjekt eller inte. Vad som också uppenbarade sig för mig var det faktum att värdet låg i själva processen av verket, och inte i den färdiga produkten. Detta är ett stort avsteg från Lockemodellen, Lockemodellen kräver nämligen en färdig produkt, för att kunna definiera Skaparen. Därför bör man i den anarkistiska modellen tala om konstobjekt som en process och inte som ett verk.

Vad man också måste förstå är kollektivets förhållande till individen i konstprocessen. I Lockemodellen har individen (Skaparen) absolut makt, och kan utöva enkelriktat våld mot alla deltagare i hans kultur, som därför reduceras till passiva konsumenter. Den anarkistiska modellen tar en stort avsteg återigen. Där reduceras individen till en minimal maktlös del av kollektivet. Individen är starkt underordnad kollektivet. Vem har då makt? Makt i processen har den som tar det med våld. Allt förändring i processen sker därför med våld.

Skapandeprocessen kan ses som ett krig.

Kritik mot nyliberalismens moraliska modell

Nyliberalismens syn på friheter och rättigheter är ganska despotisk i sin grund. Den bygger på grundtesen att det finns ett par grundläggande okränkbara värden (rätten till liv, val och ägande brukar ingå). Dessa värden får inte kränkas ens om en tydlig majoritet vill det. Redan här har du gått ifrån den demokratiska grundprincipen och samtidigt accepterat realismen som en given sanning, att världen bara kan uppfattas på ett sätt. Fleischer skriver om det i sin bloggpost om våld.

"Samtidigt vägrar jag att “ta avstånd från våld”, eftersom sådana trosbekännelser ger sken av att man sitter inne med en glasklar definition av var gränsen går mellan närvaro och våld – eller för den delen mellan miljöförstöring och våld."

Så nej. Eftersom vi inte har ett väsen som med en hundraprocentig klarhet kan tala om för oss vad som är rätt och vad som är fel, så är nyliberalismens och alla andra neokonservativa moralers syn på rättigheter ett despotiskt och antidemokratiskt drag. Ja, jag accepterar vad ni kallar majoritetens förtryck över minoriteten. Jag menar att demokrati är ett uruselt styrelseskick - representativt såsom direkt - men det är det bästa vi har. Det är långt ifrån lika ofta som en majoritet kan enas om att förtrycka en minoritet som en minoritet beslutar sig för det.

Nyliberalismen lämnar det öppet för en mindre grupp människor att tolka de värden som formulerats av nyliberala tänkare. Därför ser jag att nyliberalismen i grund och botten är en neokonservativism. Rätten till liv är inget svart och vitt. Rätten till liv krockar i frågor om abort, i frågor om självförsvar och övervåld, i frågor om ansvar. Därför kan nyliberalismens moral aldrig vara en grundläggande politisk filosofi eller en rådande ideologi.

Hur anteckningar från en filosofihistorisk lektion kan se ut

Kopieringsförbud är bullshit.
Filosofin är värre än sanningsrörelsen.
Nya filosofiska epoker uppstår när folk är trötta på pågående bullshit.
Filosofi och teologi är värre ihop än öl och vin.
Determinismens metafysiska natur gör att vi aldrig kommer förstå hur vi slavar under determinismen.
Vad är 'slaveri' och 'förstånd' om inte pseudoantideterministiska begrepp?
Inom filosofin innebär 'storslaget' samma som 'utflippat'.
Inlärd filosofi kan aldrig vara sann.

Paradoxalt grepp om immaterialrätt

Samtidigt är piratideologin - att man kan ta någon annans verk utan att på något sätt se till att den som skapat det får betalt - både omodern, orättvis och ohållbar, säger Pagrotsky.

Om jag skulle få välja EN enda detalj att kritisera här, för det finns många:

Pagrotsky talar om att piratideologin förespråkar att "ta någon annans verk". Om man ska tolka detta barmhärtigt bör man tolkar det som att Pagrotsky menar att det som idag ses som immaterialrättsliga intrång är "att ta någon annars verk".

Reductio ad absurdum:

Jag förstår påståendet "Fildelning är att ta produkten av någon annas arbete". Jag håller inte med, men jag förstår det. Här ser vi dock att Pagrotsky inför en annan fråga: Kan man ta något immateriellt? Kan man ta något som i den fysiska världen inte finns? Nu tolkar jag vad jag ser som den standardmässiga tolkningen av immateriella ting, själv tror jag inte på deras existens. Immateriella ting är inte bara idén om hjulet och strukturen i "I wanna hold your hand" av Beatles. Immateriella ting är även tankar och känslor. Har jag begått ett brott mot dig när jag känner rädsla inför samma sak?

Det här var ett absurdt exempel. Men det har en poäng. Det är att man faktiskt inte kan tala om stjälandet av något immateriellt. Du kan tala om producentens arbete och kulturmaximering. Men du kan inte tala om att stjäla något immateriellt, för då har du snöat in dig på ett paradoxernas spår.

Drogliberalism, ätstörningar och lycka

Efter att ha läst Hannas inlägg om ett politiskt perspektiv på ätstörningar på bloggen "Vi som aldrig sa sexist" blev jag inspirerad att skriva om ett närliggande ämne som legat och gnagt hos mig länge.

Jag vill skriva om människors syn på sig själva och sin hälsa. Det behöver inte handla om fett, kolhydrater eller fetma. Det behöver inte handla om anorexi, träningsneuros eller speglar.

Men det gör det, också.

Jag vill skriva om den västerländska människans syn på sig själv i stort. Människan ser idag sig själv som en maskin. Det handlar om att passa in i idealet. Det handlar om att vara vältränad och/eller smal. Det är känt. Det är välkänt. Det trycks i en från grundskolan och gratismedia och uppåt. Det är bra och det är rättfärdigat, för vi måste förlora den synen på oss själva. Men om vi någonsin vill bli av med det synsättet på oss själva måste vi gå till grund med problemet.

För det handlar om mer. Det handlar om att vara hälsomedveten. Dagligen trycks vi i medicinsk statistik om hur vi bör bete oss. Vi ska inte röka, vi ska inte dricka, vi ska inte bruka droger. Vi ska inte äta halvfabrikat eller andra gifter. E-ämnen är en dödssynd. Vi ska akta oss för sjukdomar och tvätta händerna i tid och otid. Vi ska använda kondom och vi ska vara miljömedvetna. Vi ska träna yoga och vi ska ligga på spikmattor. Vi ska inte sola och särskilt inte i solarium.

Någonstans här förlorar vi oss själva i medicinsk statistik. Idealmänniskan blir den som lever längst och bäst. Inte den som är lyckligast. Det är i detta statistiktänkande och tunnelseende som jag ser en klar och tydlig koppling till ätstörningar. På samma sätt som i den medicinska skräckpropagandan ser jag hur man vill betrakta människan maskinellt snarare än existentiellt. Vi tror att det är ett gott syfte när vi ger varandra dåligt samvete över hälsovanor, men vi måste lära oss se till lyckofaktorer snarare än hälsofaktorer om vi vill må bra (Whatever happened to Carpe Diem?). Jag ser faktiskt inte skillnad på "Ska du verkligen äta den chokladbiten" och "Ska du verkligen röka den cigaretten?"

För det handlar inte om att ändra idealet. Oavsett ideal hade en människa idag ändå haft den sjukliga strävan efter det som vi har idag. Det handlar om att ändra vår syn på oss själva. Vårt värde ligger inte i hur våra kroppar är och vårt mål bör inte vara att bli så effektiva individer som möjligt. Vårt värde är att vi är människor och vårt mål bör vara lycka.

För vad väljer du? Att överleva ett långt liv eller att faktiskt leva ett kortare?

Skräckpropaganda.

Teodiceproblemet

Filosofiska inlägg har blivit lite för ovanliga här. Särskilt nu i rättegångstider har bloggen blivit lite för nischad. Här kommer därför en kort förklaring på varför jag anser att teodiceproblemet inte existerar:

"Om Gud finns, och han är god, varför finns då ondska?"
Frågeställningen förutsätter ett av följande:
* att det finns en naturalistisk moral [Naturalistisk moral: Det finns sådant som bestämt som gott och ont av naturen, det förändras inte]
* att Gud själv har en subjektiv moral [Subjektiv moral: Det är upp till var och en att bestämma vad de tycker är gott och ont. Alternativt majoriteten sätter reglerna], och att den stämmer med ens (allas) egna subjektiva moral.

Första villkoret tänker jag inte ens ta upp, eftersom jag är strikt subjektivist.
Det andra villkoret blir intressant om man utvecklar den. Vem av oss håller Gud med? Ska han verkligen välja sida? Ska han hålla med Adolf Hitler, Josef Fritzl, Mahatma Gandhi eller Fredrik Reinfeldt? Vem har tolkningsföreträdet när det kommer till att bedöma sådant? Frågan blir ännu intressantare när man börjar fråga sig vem av Henrik Pontén eller piraterna på TPB Gud håller på. Stödjer han George W. Bush i hans fängslande och torterande av fångar på Guantanamo eller Osama bin Laden och hans storskaliga terrorism? Har han samma syn på moral som de som ställer frågan har han uppenbarligen misslyckats.

Ett annat argument mot teodiceproblemets existens är att man omöjligt kan veta huruvida Gud är konsekvensetiker[konsekvensetik: Om allt löser sig till slut är det gott] eller regeletiker[regeletik: Oavsett hur det går är vissa saker fel och vissa rätt]. Eftersom han är omnisient [allvetande] antas det vara irrelevant huruvida han är sinnelagsetiker[Sinnelagsetik: Om du menade att göra gott är din handling god] eller inte. Om mna antar att han är konsekvensetiker kan vi aldrig veta om han är god eller inte. Tänk om förintelsen faktiskt leder till någonting bättre, det kan vi inte veta. Om han är regeletiker måste vi fortfarande veta hans regler för att veta huruvida han är god eller inte. Gillar Gud bloggande, vem vet?

Därför anser jag att teodiceproblemet inte finns. Det är påhittat som ett försök att politisera och/eller misskreditera Gud.

Vi lever i en orolig värld

EU-parlamentariker arbetar inte (video nedan). Och samtidigt som man kan designa sitt eget barn går Blondinbella (ytlighetens drottning) ut med att hon vill bli jurist, precis som sin idol Elle Woods från Legally Blonde.

En värld i förändring

Vi lever i en värld i otrolig förändring. Exponentiell förändring, som de kallar det i videon. Videon kommer från Opassande-Emma.

Deskriptiv etik för faunans individer

Som det kanske märks är det dags för ett moralfilosofiskt, eller kanske existentiellt inlägg. Men hur långt är det egentligen mellan filosofi och politik?
Vad driver människor? De som hävdar att människan kan tänka altruistiskt eller universalistiskt hävdar jag har fel. Människan är i grund och botten alltid egoistisk. Jag vill hävda att alla handlingar en människa utför är egoistiskt planerade. Vi kan lura oss att tro att vi utför en handling för andra, men det är egentligen bara för oss själva. Kanske vill vi se bättre ut i andras ögon. Kanske förväntar vi oss att få en gentjäst.

Vad är gott? Vad är ont?
Gott och ont kan enligt mig definieras på två sätt.
Gruppmoral: Alla vill vi passa in i en gemenskap. För vi vet att vi tjänar på det. Och för att vara del i ett samhälle måste oftast någon typ av regeletik förekomma. Annars blir man utesluten. Detta är ingen egentlig etik, det är bara etik vi lärt oss att följa för att kunna vara en del av gruppen. Det som anses gott inom gruppen anses inte nödvändigtvis gott enligt varken egoistiska eller altruistiska mått mätt, men vi får oss själva ofta att tro det för att inte tvingas lämna gruppen. Dessa grupper kan vara allt från vänskapen mellan två människor till FN.
Individmoral: Här kan gott definieras som det vi själva tjänar på. Eftersom vi oftast tjänar på att vara delaktig i gruppen är gruppmoralen oftast god enligt individmoralens måttstock också.

När utför vi handlingar som andra människor tjänar på?
Som sagt innan. När vi själva i slutändan förväntas tjäna på det. Som sagt innan kommer oftast självnyttan i form av gentjänster. Hjälper vi andra hjälper dom oss. För många människor har detta blivit en reflex som i vardagligt tal brukar omnämnas som samvetet. Att samvetet är uppbyggt på grund av altruism är en illusion. Samvetet är ett medvetet tankemönster som har växt fram på grund av människans oerhörde sinne för mutualism.

Vad har vi gemensamt med djuren?
Egentligen allt. Vi fungerar som djur. Vi styrs av våra rädslor, precis som djuren. Vi är rädda för att dö och må dålig, och därför gör vi vad vi kan för att överleva och leva ett så bra liv som möjligt.

Vad skiljer oss från djuren?
Att vi är smartare. Vi vet att ett djur - läs 'en människa' - inte klarar sig bäst på egen hand. Vi vet att vi tjänar på att bygga upp mutualistiska samhällen. Vi vet att vi tjänar på att hjälpa varandra. Vi vet att grupper gynnar individen. Det är också detta som skiljer smartare människor från dummare. Förmågan att inse att samhället är till för att hjälpa dem, till priset att de använder samhället för att hjälpa varandra.