Reflektion om internpolitiska konflikter

För mig är de internpolitiska konflikter som just nu sker i PP inte bara en konflikt om petitesser. Det är en konflikt om olika sätt att tänka. Olika uppsättningar principer. Vissa verkar ha som enda mål att ta sig över fyraprocentsspärren, vissa vill driva seriös politik. Det märks ännu tydligare i konflikterna om extern politik. Rick Falkvinge och Sandra Grosse har hamnat i polemik om ACTA. Rick Falkvinge skrev ett hetsande inlägg om att Acta är en av jättemånga mardrömsscenarion varpå Sandra svarade med en seriös analys av avtalets konsekvenser hon gjort med den juridikutbildade piraten juristeN. När Sandra blir anklagad för illojalitet och att "det faktiskt är valår" svarar hon väldigt bra:

"Jag är mycket väl medveten om att det är valår. Jag är ju trots allt riksdagskandidat. Det handlar mycket väl om analyser. Det går inte att skrika jordbävning bara för att en sten rör på sig, då är det till slut ingen som tror på en. Rick är överdramatisk i sin bloggpost och visar på ren okunskap."

Och hon har verkligen rätt. Om vi vill bli behandlade som ett seriöst parti måste vi agera som ett seriöst parti. Då duger inte billiga mediaknep. Billiga mediaknep håller inte sakliga analyser. Vi vill inte sluta som sverigedemokraterna. Och faktum är, ska vi driva seriös politik så finns det ett värde i att göra partiet legitimt. Då duger inte en stalinistisk maktstruktur.

Informationspolitiska nyheter

Världsbanken har beslutat sig för att släppa all sin data. Ett fantastiskt beslut som kommer att hjälpa forskningen jättemycket. Det är precis sådant här som informationsfrihet handlar om. Hans Rosling som är väldigt närvarande i artikeln kommenterar både själva släppet...

"”Det är underligt”, hade Rosling sagt, ”på Pennsylvaniaavenyn i Washington finns två viktiga institutioner, Vita huset och Världsbanken. I den ena finns en ung, vald president och i den andra finns en gammal, tillsatt president. Den valda presidenten lärde sig genast använda internet och öppnade efter att ha valts sajten data.gov med fri tillgång till handlingar. Men den gamla presidenten säljer fortfarande sina data. Varför kan han inte promenera de 400 meterna till Vita huset för att lära av den unga presidenten?”"

Och vad det har för betydelse:

Det allra bästa är att när många börjar använda datauppgifterna kommer man att hitta svagheter och fel, då kommer det feedback. Och då blir det bättre beslut. Det är så här det ska gå till.

Piratstudenterna kommenterar i ett pressmeddelande att riksdagen nu har beslutat att gå den sverigedemokratiska vägen vad gäller utbildning, avgifter för utbytesstudenter. Emil Paulsrud kommenterar:

“Informationssamhället slår undan begränsningar och ökar möjligheterna för fler att studera, då ska vi inte börja bygga upp nya hinder. Massor med kunskap och information kan, och ska vara tillgänglig fritt och öppet för allas bästa.”

Läs också Mathias Klang om youtubeparodier och upphovsrätt.

Bryssel och PPI

Jag är nu tillbaka från en Brysselresa som genomfördes trots #ashtag. Poängen med att åka till var att närvara vid PPI-konferensen. Men hela PPI-konferensen blev ett spektakel. Jag förväntar mig att svenska piratpartiet inte går med i PPI. Däremot träffade jag en hel del trevliga människor i Bryssel. En hel del andra trevliga människor, som danska, semisvenska och polska piratpartister. Jag hade givande diskussioner med Erik Josefsson och Jwalck, två människor som man inte kan ha ickegivande diskussioner med. Jag fick se dödsstjärnan och helvetet. På söndagskvällen firade vi Telecomix födelsedag med sång och belgisk alkohol. Nu ska jag förbereda mig inför min stora moralfilosofiska tenta, förebereda ett föredrag inför Parley i Västerås, läsa in mig och åka till SFS-FUM i Uppsala för att sedan flytta till Uppsala. Jag tycker om att vara upptagen när jag gör meningsfulla saker. Något annat jag tycker är meningsfullt är organisationsoptimering. Utilitarist som jag är vill jag att de medel jag använder mig av för att uppnå mina mål inte blockeras av flaskhalsar som vägrar släppa makten. Det kommer nog ett blogginlägg om det också.

Varför piratpartiet skiljer sig från konservativa partier

Jag har skrivit det innan. Ibland behövs det faktiskt förtydligas. Piratpartiet skiljer sig starkt från konservativa partier som Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. Vi tycker om mångfald. Särskilt idémässig sådan. Därför vill vi gärna ha in nya kulturer. Men viktigare är, vi tycker om att folk är kära på sitt eget sätt. Read this om heterosexualitet från kristdemokrater:

"– Många ungdomar vill leva på det här sättet men de har inte tillräckligt stöd, säger Maciek Onoszko, initiativtagare till KD-motionen och ersättare till partiets enda fullmäktigemandat.

[…]

Maciek Onoszko framhåller att partiet har full respekt för ungdomars olika sexuella val. Samtidigt måste det finnas ett bättre stöd för dem som föredrar att leva heterosexuellt och i en traditionell familjebildning, menar han."

Läsvärt

Två riktigt bra inlägg har skrivits. Gustav Nipe har skrivit om vikten av internationalisering i kunskapssamhället. Att vi måste öppna gränserna för nya idéer:

I tillväxtteorier, som Romer-modellen, står teknikutvecklingen i centrum för att man ska nå ekonomisktillväxt. Ska man sen kunna använda världsteknologin, och nå tillväxttakten som de rika länderna har, behöver man kunna lära sig använda teknologin. Väldigt många fattiga länder har problem med att lära sig använda världsteknologin. Ska nu tulltjänstemän stå och välja vilka idéer som ska föras in i landet medför det stor potential till missbruk och farligt proffstyckeri.

Ett kunskapssamhälle bör sträva efter att ta in så mycket idéer som möjligt. Kunskapssamhället är inte oroligt för förändring. Ett sådant samhälle banar iväg för bättre ekonomisktillväxt (iaf enligt tillväxtteorin).

Victoria Westberg har skrivit om internet och pedofilkortet:

Ibland så händer det att, i diskussionen om ett fritt och öppet internet, det dyker upp människor som menar att man måste censurera internet för att förhindra att pedofiler kommer åt barnpornografi. Eller för att förhindra att barn blir mobbade. Eller för att förhindra att ungdomar har sex. Grejen är den att ett fritt och öppet internet handlar om fantastiska saker som demokrati, yttrandefrihet, vänskap, kultur, kunskap och underhållning. Därför är det så dumt att dra in saker som barnpornografi. Barnpornografi fanns långt innan internet. Pedofiler fanns också långt innan internet.

Två nya ord har lanserats i veckan också. Kramliberal och cyberkofta. En cyberkofta är enligt Computer Sweden "nätaktivist med intellektuella anspråk, ofta med frihetsideologiskt eller idéhistorisk bakgrund. Till exempel Juliagruppen. - Jämför med piratpartist, som brukar vara mer folklig och populistisk.". SR gjorde en grej av det där de profilerade cyberkoftan, varpå Rasmus Fleischer (som utnämndes ärkekofta) svarade.

När Elin Grelsson beklagade sig över kramliberalerna och samtidigt beskrev dem som liberaler som älskar kroppskontakt, är "frispråkiga", älskar att hypa andra kramliberaler, är "rå men hjärtligt" och är härliga svarade Nyheter24 med en skämtsam artikel där de letade kramliberaler.

Superfreakonomics om terrorism

Jag är personligen allergisk mot hala slänten-argument om att det definitivt kommer att bli mycket värre. Därför njöt jag av att läsa kapitlet "Why suicide bombers should buy life insurance" i boken Superfreakonomics. Särskilt två stycken i boken fastnade lite extra. Det första stycket handlade om terroristbekämpning och följer:

"The probability that an average American will die in a given year from a terrorist
attack is roughly 1 in 5 million. He is 575 times more likely to commit suicide.

  Consider the less obvious costs, too, like the loss of time and liberty. Think about the last time you went through an airport security line and were forced to remove your shoes, shuffle through the metal detector in stocking feet, and then hobble about while gathering up your belongings.

  The beauty of terrorism, if you’re a terrorist, is that you can succeed even by failing. We perform this shoe routine thanks to a bumbling British national named Richard Reid, who, even though he couldn’t ignite his shoe bomb, exacted a huge price. Let’s say it takes an average of one minute to remove and replace your shoes in the airport security line. In the United States alone, this procedure happens roughly 560 million times per year. Five hundred and sixty million minutes equals more than 1,065 years, which, divided by 77.8 years (the average U.S. life expectancy at birth), yields a total of nearly 14 person-­lives. So even though Richard Reid failed to kill a single person, he levied a tax that is the time equivalent of 14 lives per year.

The direct costs of the September 11 attacks were massive, nearly three thousand lives and economic losses as high as $300 billion, as were the costs of the wars in Afghanistan and Iraq that the United States launched in response. But consider the collateral costs as well. In just the three months following the attacks, there were one thousand extra traffic deaths in the United States. Why?

  One contributing factor is that people stopped flying and drove instead. Per mile, drivingis much more dangerous than flying. Interestingly, however, the data show that most of these extra traffic deaths occurred not on interstates but on local roads, and they were concentrated in the Northeast, close to the terrorist attacks. Furthermore, these fatalities were more likely than usual to involve drunken and reckless driving. These facts, along with myriad psychological studies of terrorism’s aftereffects, suggest that the September 11 attacks led to a spike in alcohol abuse and post-­traumatic stress that translated into, among other things, extra driving deaths.

  Such trickle-­down effects are nearly endless. Thousands of foreign-­born university students and professors were kept out of the United States because of new visa restrictions after the September 11 attacks. At least 140 U.S. corporations exploited the ensuing stock-­market decline by illegally backdating stock options. In New York City, so many police resources were shifted to terrorism that other areas, the Cold Case Squad, for one, as well as anti-­Mafia units, were neglected. A similar pattern was repeated on the national level. Money and manpower that otherwise would have been spent chasing financial scoundrels were instead diverted to chasing terrorists, perhaps contributing to, or at least exacerbating, the recent financial meltdown."

Det andra stycket handlade om effektiviteten och priset av att jaga terrorister med data mining. D.v.s. att du hittar gemensamma faktorer vad gäller t.ex. civilstånd, bostad, bankvanor, matvanor o.s.v. och använder register för att hitta de som passar in på sociogrammet. Det följer:

"Let’s say, however, you could develop a banking algorithm that was 99 percent accurate. We’ll assume the United Kingdom has 500 terrorists. The algorithm would correctly identify 495 of them, or 99 percent. But there are roughly 50 million adults in the United Kingdom who have nothing to do with terrorism, and the algorithm would also wrongly identify 1 percent of them, or 500,000 people. At the end of the day, this wonderful, 99-­percent-­accurate algorithm spits out too many false positives, half a million people who would be rightly indignant when they were hauled in by the authorities on suspicion of terrorism.

  Nor, of course, could the authorities handle the workload."