Gatumusikanter för kulturen

Sydsvenskan hade igår en artikel om gatumusikanterna i Lund. Väldigt bra skriven och väldigt bra ämne de tar upp (Och grattis till Martin och Albin som fick en stor del av artikeln). Väldigt bra av Lund att inte kräva tillstånd för gatumusikanter. Gatumusikanter är otroligt viktigt för mig, och jag fattar inte hur folk kan ta illa upp av det. Musikanterna får en chans att framföra sin musik offentligt, och vi åskådare får gratis liveframförd musik!

Kommentarerna oroar mig dock:
"Klart vi ska ha musikanter på stan
Klart vi ska musik på stan. Men det borde finnas ett typ körkort för musikerna som spelar på stan. För alla kan inte spela och det är hemskt med alla dessa falskspelande musiker som tar plats för dom som kan spela. "
"Förbjud flöjt och girarr
Vi ska inte ha trubadurer för dom är vänsterflum och vi ska inte ha sånna som spelar flöjt på våra gator. Dragspel kan tillåtas men inga fiolspelare från öst. Vi måste vara rädda om den svenska kulturen. Dansband går också bra."
"Vänstertomtat smutsar ner Lunds ljudbild
Håller med Thomassen, det är dags att vi återtar gatorna från vänstertomtar med skitigt hår. Man kan inte gå 10 meter i stan utan en skrålande skitig medlem i smålands nation som sjunger osedliga sånger. Det är väl det vår stolta folkparkskultur med bra svensk musik har bytts emot: husockupantsyngel med skitiga kläder och gitarrer som förpestar miljön för alla riktiga svenskar."
När blev Lund så här? Sedan när klagar folk på etnicitet och politiska åsikter hos de som spelar (Och när blev flöjten kommunistisk?) ?

Inga kommentarer:

Isak Gerson

Isak Gerson
Foto av Mathias Heinel

Om mig

Jag skriver egentligen på http://isakgerson.se/. Den här bloggen är tänkt som "överblivet".
Filosofi- och politikstuderande vid Lunds Universitet. Före detta student vid Katedralskolan Lund, Naturvetenskapliga programmet. Radikalliberalt kristen, fredshävdande, ekonomiskt högerorienterad, opragmatisk demokratihävdande, brinnande lobbyistisk, starkt immaterialrättskritisk, extremliberal pirat. 

Vilka rättigheter jag hävdar

Kopimi (från ”copy me”, kopiera mig). Å ena sidan ett imperativ, vars ursprung hänförts till dansande barns utrop. Å andra sidan beteckningen på en livshållning, animerad av lusten till att kopiera och kopieras.
Kopimi skiljer sig sålunda såväl från copyright, den moral som förfäktar att kopiering bör begränsas med rättsliga medel, som från copyleft, den rörelse som syftar till att med rättsliga medel utfärda formella tillstånd till kopiering. Kopimi som imperativ och livshållning skall heller inte blandas samman med en vurm för själva tekniken som gör storskalig kopiering möjlig.

Creepers och dylikt

MediaCreeper Creeper